Strindberg - samband mellan liv och dikt

Då var Strindbergs arbetet inlett! (Ett hurra från min sida!)
Jag kommer att arbeta med sambanden mellan Strindbergs syn på världspolitiken och hans författarskap, och har valt två böcker att läsa; Röda rummet och Det nya riket.

www.commons.wikimedia.org

Moralens missar

Huvudet började klarna och allt eftersom, kom även synen och hörseln åter. Jag anade ett fjärran ljud av måsskri och böljande vågor. Platsen var mörk och dyster, kvav och fuktig. Jag kunde uppfatta en lukt lik kadaver, som legat orört så pass länge att köttet nästan helt vittrat bort, men bara nästan. Mina ögon vande sig vid mörkret så pass att jag kunde urskilja ett oändligt rött hav av blod, stinkande, vidrigt och hämmande. En evig källa av onödigt spillet blod, som så lätt kunnat räddas av miljontals djävulska väsen, men vars tankar endast fanns hos dem själva och dessas välfärd. Detta var en plats för de som spillt de vatten som kunnat delas med tusentals törstiga själar. Efter åter en tid blev allt klart för mig, jag kunde se de nakna helvetesdömda, vanka fram och åter i blodet som nådde deras höfter, besinningslöst intaga det röda som icke sågs kunna släcka deras törst. Något svalt och vått vidrörde mitt ben, jag ryckte undan det i tanken på det värsta, att dras ned i det djupaste av de djupt sorgsna och ångerfulla. Någon drog sig upp på den avsats jag vilade på och talade till mig:

”Vad gör en sådan vilsen själ som du här nere, som icke syndat eller gått som offer för likgiltigheten och girigheten?”

Jag kunde inget svar finna, men av ovissheten ställde jag en fråga på dennes.

”Vad har ni gjort för att förtjäna denna hemskhet och förtvivlan?”

Denne tittade på mig, och jag tycktes se rakt igenom dess själ, och efter ett fåtal mödofyllda andetag, likt uttorkning, fick jag ett svar.

”Våra tankar fanns inte för dem som hade det illa, vi var likgiltiga mot våra medmänniskor och tog för oss av det nödvändiga oss själva. Vår straff är att i oändlighet vara fångade i detta helvete. Tänk dig känslan av att icke kunna mätta din hunger, likt en ande där födan rinner rakt igenom. Att icke kunna släcka din törst”

Medan den fängslade själen talade, drogs denne längre och längre bort för att åter försonas med de syndare.
Jag kände därefter tyngden av mitt huvud, ögonen svartnade och jag föll livlös till marken, för att aldrig någonsin återvända till den platsen igen. Ty jag hade icke mer lusten att känna sådant illmod.

Kvinnan, den eviga tjänaren

I den medeltida dagen, var det manliga idealet en viktig del, man skulle vara väl bildad, och att ses som en äkta riddare var någonting alla strävade efter. Männen hade makten, det var sällan man hörde talas om en kvinna som gjort genombrott, eller deltagit i ett ledande arbete.

Kvinnan sågs i stället som hemmafru, hon skulle laga maten, diska och städa. Och detta är ett ideal som förts vidare med tiden, än idag kämpar vi med kvinns rätt till en röst i samhället.

Christine de Pisanägs vara den första kvinnliga författaren som försörjt sig på att skriva. Hon skriver i ett av sina mest kända verk ”La Cité des Dames" (Kvinnostaden)

”…det hör till kvinnans natur att vara hågad för och hemfallen åt alla slags laster.”

Detta är bara en liten del av hur hon uttrycker sig angående kvinnan. Det var tydligt att den ideella kvinnan skulle arbeta med hemma sysslor och vara sig anständig mannen.

Detta ideal var någonting Pisan stred emot, hon ville att kvinnorna skulle stå upp för sig själva, bryta sig lös från köksarbetet och stå på egna ben. Pisan sågs som den fösta feministen i Europa och skriver även direkt till herren gud i fråga

”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt att du kunde misslyckas?”

Det var vågat att i en sådan stark kristen tid påstå att gud misslyckats, men hon ville få kvinnornas uppmärksamhet och även fast mannens makt över kvinnan än idag finns synlig, har det utvecklats åt rätt håll, kanske tack vare Pisan.