Huvudet började klarna och allt eftersom, kom även synen
och hörseln åter. Jag anade ett fjärran ljud av måsskri och böljande vågor. Platsen
var mörk och dyster, kvav och fuktig. Jag kunde uppfatta en lukt lik kadaver, som
legat orört så pass länge att köttet nästan helt vittrat bort, men bara nästan.
Mina ögon vande sig vid mörkret så pass att jag kunde urskilja ett oändligt rött
hav av blod, stinkande, vidrigt och hämmande. En evig källa av onödigt spillet
blod, som så lätt kunnat räddas av miljontals djävulska väsen, men vars tankar
endast fanns hos dem själva och dessas välfärd. Detta var en plats för de som
spillt de vatten som kunnat delas med tusentals törstiga själar. Efter åter en
tid blev allt klart för mig, jag kunde se de nakna helvetesdömda, vanka fram
och åter i blodet som nådde deras höfter, besinningslöst intaga det röda som icke
sågs kunna släcka deras törst. Något svalt och vått vidrörde mitt ben, jag ryckte undan
det i tanken på det värsta, att dras ned i det djupaste av de djupt sorgsna och
ångerfulla. Någon drog sig upp på den avsats jag vilade på och talade till mig:
”Vad gör en sådan vilsen själ som du här nere, som icke
syndat eller gått som offer för likgiltigheten och girigheten?”
Jag kunde inget svar finna, men av ovissheten ställde jag
en fråga på dennes.
”Vad har ni gjort för att förtjäna denna hemskhet och
förtvivlan?”
Denne tittade på mig, och jag tycktes se rakt igenom dess
själ, och efter ett fåtal mödofyllda andetag, likt uttorkning, fick jag ett
svar.
”Våra tankar fanns inte för dem som hade det illa, vi var
likgiltiga mot våra medmänniskor och tog för oss av det nödvändiga oss själva. Vår
straff är att i oändlighet vara fångade i detta helvete. Tänk dig känslan av att
icke kunna mätta din hunger, likt en ande där födan rinner rakt igenom. Att icke
kunna släcka din törst”
Medan den fängslade själen talade, drogs denne längre och längre
bort för att åter försonas med de syndare.
Jag kände därefter tyngden av mitt huvud, ögonen svartnade och jag föll livlös
till marken, för att aldrig någonsin återvända till den platsen igen. Ty jag
hade icke mer lusten att känna sådant illmod.