tisdag 23 oktober 2012

Strindberg - samband mellan liv och dikt

Då var Strindbergs arbetet inlett! (Ett hurra från min sida!)
Jag kommer att arbeta med sambanden mellan Strindbergs syn på världspolitiken och hans författarskap, och har valt två böcker att läsa; Röda rummet och Det nya riket.
www.commons.wikimedia.org

måndag 22 oktober 2012

Moralens missar

Huvudet började klarna och allt eftersom, kom även synen och hörseln åter. Jag anade ett fjärran ljud av måsskri och böljande vågor. Platsen var mörk och dyster, kvav och fuktig. Jag kunde uppfatta en lukt lik kadaver, som legat orört så pass länge att köttet nästan helt vittrat bort, men bara nästan. Mina ögon vande sig vid mörkret så pass att jag kunde urskilja ett oändligt rött hav av blod, stinkande, vidrigt och hämmande. En evig källa av onödigt spillet blod, som så lätt kunnat räddas av miljontals djävulska väsen, men vars tankar endast fanns hos dem själva och dessas välfärd. Detta var en plats för de som spillt de vatten som kunnat delas med tusentals törstiga själar. Efter åter en tid blev allt klart för mig, jag kunde se de nakna helvetesdömda, vanka fram och åter i blodet som nådde deras höfter, besinningslöst intaga det röda som icke sågs kunna släcka deras törst. Något svalt och vått vidrörde mitt ben, jag ryckte undan det i tanken på det värsta, att dras ned i det djupaste av de djupt sorgsna och ångerfulla. Någon drog sig upp på den avsats jag vilade på och talade till mig:
”Vad gör en sådan vilsen själ som du här nere, som icke syndat eller gått som offer för likgiltigheten och girigheten?”
Jag kunde inget svar finna, men av ovissheten ställde jag en fråga på dennes.
”Vad har ni gjort för att förtjäna denna hemskhet och förtvivlan?”
Denne tittade på mig, och jag tycktes se rakt igenom dess själ, och efter ett fåtal mödofyllda andetag, likt uttorkning, fick jag ett svar.
”Våra tankar fanns inte för dem som hade det illa, vi var likgiltiga mot våra medmänniskor och tog för oss av det nödvändiga oss själva. Vår straff är att i oändlighet vara fångade i detta helvete. Tänk dig känslan av att icke kunna mätta din hunger, likt en ande där födan rinner rakt igenom. Att icke kunna släcka din törst”
Medan den fängslade själen talade, drogs denne längre och längre bort för att åter försonas med de syndare.
Jag kände därefter tyngden av mitt huvud, ögonen svartnade och jag föll livlös till marken, för att aldrig någonsin återvända till den platsen igen. Ty jag hade icke mer lusten att känna sådant illmod.

måndag 15 oktober 2012

Kvinnan, den eviga tjänaren


I den medeltida dagen, var det manliga idealet en viktig del, man skulle vara väl bildad, och att ses som en äkta riddare var någonting alla strävade efter. Männen hade makten, det var sällan man hörde talas om en kvinna som gjort genombrott, eller deltagit i ett ledande arbete.
Kvinnan sågs i stället som hemmafru, hon skulle laga maten, diska och städa. Och detta är ett ideal som förts vidare med tiden, än idag kämpar vi med kvinns rätt till en röst i samhället.

Christine de Pisanägs vara den första kvinnliga författaren som försörjt sig på att skriva. Hon skriver i ett av sina mest kända verk La Cité des Dames" (Kvinnostaden)

”…det hör till kvinnans natur att vara hågad för och hemfallen åt alla slags laster.”
Detta är bara en liten del av hur hon uttrycker sig angående kvinnan. Det var tydligt att den ideella kvinnan skulle arbeta med hemma sysslor och vara sig anständig mannen.
Detta ideal var någonting Pisan stred emot, hon ville att kvinnorna skulle stå upp för sig själva, bryta sig lös från köksarbetet och stå på egna ben. Pisan sågs som den fösta feministen i Europa och skriver även direkt till herren gud i fråga
”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt att du kunde misslyckas?”
Det var vågat att i en sådan stark kristen tid påstå att gud misslyckats, men hon ville få kvinnornas uppmärksamhet och även fast mannens makt över kvinnan än idag finns synlig, har det utvecklats åt rätt håll, kanske tack vare Pisan. 

onsdag 19 september 2012

Hellre en fågel i skogen än 10 i buren


När man som liten trädde in på de snäva och hala trägångarna bland inhägnader och trånga burar, låg tankarna endast hos de söta mjuka djuren som fanns innanför gallerna. Hur fina de var och hur gärna man ville klappa dem, eller leka med dem.
Man hade inga funderingar över hur de kanske mådde, man hade inga bekymmer alls.
Man vande sig helt enkelt med att instängda djur var okej runt om i Sverige, i våra ögon var det naturligt.
Men med åren som kom, kom även kunskapen, och inställningarna började byta riktning åt det motsatta hållet.
Man hörde om under vilka förhållanden djuren levde, vilka förändringar det var för dem, att bo i en inhägnad, i förhållande till verkligheten. Man kan endast föreställa sig att leva på 10 kvadratmeter, jämfört med att ha en hel värld att röra sig på.
De flesta vetenskapsmän skulle säga att djur i fångenskap är en bra sak, för både studier och forskning, men är det verkligen bra för djuren, måste vi inte ta ställning till deras behov och deras beteenden.

Instängda djur upprör mig nu, de är underbara att observera, men jag kan nöja mig med att slå på Animal Planet eller Discovery Channel. Skulle inte det vara nog så finns det alltid djur i det fria. Att gå till en djurpark och beskåda ledsna instängda djur som endera vankar fram och tillbaka eller sitter stilla, är ingenting jämfört med verkligheten.
Djur har inget liv instängda, djur ska vara fria och leva precis som alla levande ting bör få göra, efter sina egna villkor.

Det finns väldigt mycket att argumentera om angående djur i fångenskap, hur vida det påverkar dem, dess framtida avhandling, och naturen. Jag kan bara argumentera för en sak, fria djur är lyckliga djur.

självständighet samt samhörighet


Vi har ganska nyligen läst boken ”Att tro på mister Pip” Av Lloyd Jones, eller rättare sagt så blev boken utläst för snart två veckor sedan, det är bara jag som inte satt fart att skriva om den.
(Inkluderar mina internet problem i förseningen)

I denna bok kan man finna massvis av intressanta teman; tro, hopp, intelligens, men jag fastnade för två andra teman, samhörighet och självständighet. Dessa två teman flätas samman under bokens gång, och blir beroende av varandra, för boken och författarens intentioner.

självständighet, i just detta fall inriktar vi oss på Matildas självständighet och hur hon utvecklar den. Under boken gång bryter hon sig mer och mer lös från sin moder, hon börjar ta egna initiativ och ser allvarligt på konsekvenser till problem som kan uppstå om hon går tillväga på olika sätt. Hon tar även mer och mer avstånd från sitt hem, den tropiska lilla byn Bougainville i Stilla havet, hon letar sig ut i världen, bort från allt hon vetat någonting om och allt hon förstått. Och någon annan stans kommer hon tillsist hamna. Men inte utan en annan viktigt faktor

samhörighet, utan gemenskap och närheten av människorna runt Matilda, skulle hon inte hamnat i situationen där hon kunnat ta egna viktiga beslut för sin personliga vinning. För det första så har vi Mr. Watts påverkan i historien, hans kunskap om världen utanför och hans val att förmedla det till barnen på ön är väldigt viktig i Matildas utveckling. Han ser även behovet att distrahera barnen från den atmosfär av brutalitet och rädsla som finns utanför byn. Genom boken ”Lysande Utsikter” som Mr. Watts läster för dem, kan Matilda dra sig bort från ön och leva som att hon befann sig någon annan stans. Hon får lära sig om kulturer, människor och om omvärlden, vilket hon kommer att behöva då hon sedan ska ut i den, efter att allt hon haft nära sig gått förlorat.

'Ett budskap som Jones förmedlar med boken'
För att klara sig i livet och komma fram till ett stadium där man kan stå på egna ben, behöver man som liten någon som kan stötta en och leda en genom svåra tider, eller snarare genom barndomen. Vi behöver någon som skyddar oss från ont och leder oss framåt med kunskap.


söndag 26 augusti 2012

Min sommarplåga


Då var vi åter tillbaka bakom skolbänken efter ännu ett sommarlov som bara drog förbi. Allt är ungefär som det var förra året, förutom att vi alla är brunare och vi nu börjat tvåan.
Sommaren var alldeles för kort, men det är den väl varje år!


Denna blogg är en del av en ny superrolig svensk-uppgift, där vi ska skriva ett inlägg en gång i veckan. Detta första inlägg ska handla om en bok vi läst i sommar. 

Så, vad kan jag säga, jag hann med en, och endast en bok i sommar, körkorts-boken, min sommarplåga.
Den var långtråkig, mödosam, men ack så lärorik.
Jag hade hellre läst någonting mer tilltalade, men det har vi ju nu hela terminen på oss att göra!

Boken innehåller den grundläggande "körkortsteorin" som behövs för att man ska klara det teoretiska provet inför körkortet. Om ungefär en månad ska jag skriva, så jag tyckte att det var dags att börja läsa på!
Det är absolut inte den tråkigaste teoretiska bok jag läst, men den ligger inte långt ifrån. Nackdelen med boken är att jag inte bara är tvungen att läsa den en gång, utan flera. Men när jag är klar, behöver jag om så jag vill, aldrig läsa den igen.
Det är kanske inte vad man skulle säga om en vanlig bok, men i detta fall, hoppas jag att jag slipper se den igen, kanske i alla fall tills nästa generation ska ta körkort!