måndag 21 januari 2013
tisdag 23 oktober 2012
Strindberg - samband mellan liv och dikt
måndag 22 oktober 2012
Moralens missar
Huvudet började klarna och allt eftersom, kom även synen
och hörseln åter. Jag anade ett fjärran ljud av måsskri och böljande vågor. Platsen
var mörk och dyster, kvav och fuktig. Jag kunde uppfatta en lukt lik kadaver, som
legat orört så pass länge att köttet nästan helt vittrat bort, men bara nästan.
Mina ögon vande sig vid mörkret så pass att jag kunde urskilja ett oändligt rött
hav av blod, stinkande, vidrigt och hämmande. En evig källa av onödigt spillet
blod, som så lätt kunnat räddas av miljontals djävulska väsen, men vars tankar
endast fanns hos dem själva och dessas välfärd. Detta var en plats för de som
spillt de vatten som kunnat delas med tusentals törstiga själar. Efter åter en
tid blev allt klart för mig, jag kunde se de nakna helvetesdömda, vanka fram
och åter i blodet som nådde deras höfter, besinningslöst intaga det röda som icke
sågs kunna släcka deras törst. Något svalt och vått vidrörde mitt ben, jag ryckte undan
det i tanken på det värsta, att dras ned i det djupaste av de djupt sorgsna och
ångerfulla. Någon drog sig upp på den avsats jag vilade på och talade till mig:
”Vad gör en sådan vilsen själ som du här nere, som icke
syndat eller gått som offer för likgiltigheten och girigheten?”
Jag kunde inget svar finna, men av ovissheten ställde jag
en fråga på dennes.
”Vad har ni gjort för att förtjäna denna hemskhet och
förtvivlan?”
Denne tittade på mig, och jag tycktes se rakt igenom dess
själ, och efter ett fåtal mödofyllda andetag, likt uttorkning, fick jag ett
svar.
”Våra tankar fanns inte för dem som hade det illa, vi var
likgiltiga mot våra medmänniskor och tog för oss av det nödvändiga oss själva. Vår
straff är att i oändlighet vara fångade i detta helvete. Tänk dig känslan av att
icke kunna mätta din hunger, likt en ande där födan rinner rakt igenom. Att icke
kunna släcka din törst”
Medan den fängslade själen talade, drogs denne längre och längre
bort för att åter försonas med de syndare.
Jag kände därefter tyngden av mitt huvud, ögonen svartnade och jag föll livlös till marken, för att aldrig någonsin återvända till den platsen igen. Ty jag hade icke mer lusten att känna sådant illmod.
Jag kände därefter tyngden av mitt huvud, ögonen svartnade och jag föll livlös till marken, för att aldrig någonsin återvända till den platsen igen. Ty jag hade icke mer lusten att känna sådant illmod.
måndag 15 oktober 2012
Kvinnan, den eviga tjänaren
I den medeltida dagen,
var det manliga idealet en viktig del, man skulle vara väl bildad, och att ses som
en äkta riddare var någonting alla strävade efter. Männen hade makten, det var
sällan man hörde talas om en kvinna som gjort genombrott, eller deltagit i ett
ledande arbete.
Kvinnan sågs i
stället som hemmafru, hon skulle laga maten, diska och städa. Och detta är ett
ideal som förts vidare med tiden, än idag kämpar vi med kvinns rätt till en
röst i samhället.
Christine de Pisanägs vara den första kvinnliga författaren som försörjt sig på att skriva. Hon skriver i ett av sina mest kända verk ”La Cité des Dames" (Kvinnostaden)
”…det hör
till kvinnans natur att vara hågad för och hemfallen åt alla slags laster.”
Detta är bara en liten del av hur hon uttrycker sig
angående kvinnan. Det var tydligt att den ideella kvinnan skulle arbeta med hemma sysslor och vara sig anständig mannen.
Detta ideal var
någonting Pisan stred emot, hon ville att kvinnorna skulle stå upp för sig
själva, bryta sig lös från köksarbetet och stå på egna ben. Pisan sågs som den
fösta feministen i Europa och skriver även direkt till herren gud i fråga
”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de
egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt
att du kunde misslyckas?”
Det var vågat att
i en sådan stark kristen tid påstå att gud misslyckats, men hon ville få
kvinnornas uppmärksamhet och även fast mannens makt över kvinnan än idag finns
synlig, har det utvecklats åt rätt håll, kanske tack vare Pisan.
onsdag 19 september 2012
Hellre en fågel i skogen än 10 i buren
När man som liten trädde in på de snäva och hala trägångarna
bland inhägnader och trånga burar, låg tankarna endast hos de söta mjuka djuren
som fanns innanför gallerna. Hur fina de var och hur gärna man ville klappa
dem, eller leka med dem.
Man hade inga funderingar över hur de kanske mådde,
man hade inga bekymmer alls.
Man vande sig helt enkelt med att instängda djur var okej runt
om i Sverige, i våra ögon var det naturligt.
Men med åren som kom, kom även kunskapen, och inställningarna
började byta riktning åt det motsatta hållet.
Man hörde om under vilka förhållanden djuren levde, vilka
förändringar det var för dem, att bo i en inhägnad, i förhållande till
verkligheten. Man kan endast föreställa sig att leva på 10 kvadratmeter,
jämfört med att ha en hel värld att röra sig på.
De flesta vetenskapsmän skulle säga att djur i fångenskap är
en bra sak, för både studier och forskning, men är det verkligen bra för
djuren, måste vi inte ta ställning till deras behov och deras beteenden.
Instängda djur upprör mig nu, de är underbara att observera,
men jag kan nöja mig med att slå på Animal Planet eller Discovery Channel. Skulle
inte det vara nog så finns det alltid djur i det fria. Att gå till en djurpark
och beskåda ledsna instängda djur som endera vankar fram och tillbaka eller
sitter stilla, är ingenting jämfört med verkligheten.
Djur har inget liv instängda, djur ska vara fria och leva
precis som alla levande ting bör få göra, efter sina egna villkor.
Det finns väldigt mycket att argumentera om angående djur i
fångenskap, hur vida det påverkar dem, dess framtida avhandling, och naturen. Jag
kan bara argumentera för en sak, fria djur är lyckliga djur.
självständighet samt samhörighet
Vi har ganska nyligen
läst boken ”Att tro på mister Pip” Av Lloyd Jones, eller rättare sagt så blev boken
utläst för snart två veckor sedan, det är bara jag som inte satt fart att
skriva om den.
(Inkluderar mina internet problem i förseningen)
I denna bok kan
man finna massvis av intressanta teman; tro, hopp, intelligens, men jag
fastnade för två andra teman, samhörighet och självständighet. Dessa två teman flätas
samman under bokens gång, och blir beroende av varandra, för boken och författarens
intentioner.
självständighet, i just detta fall
inriktar vi oss på Matildas självständighet och hur hon utvecklar den. Under
boken gång bryter hon sig mer och mer lös från sin moder, hon börjar ta egna initiativ
och ser allvarligt på konsekvenser till problem som kan uppstå om hon går
tillväga på olika sätt. Hon tar även mer och mer avstånd från sitt hem, den tropiska
lilla byn Bougainville i Stilla
havet, hon letar sig ut i världen, bort från allt hon vetat någonting om
och allt hon förstått. Och någon annan stans kommer hon tillsist hamna. Men inte
utan en annan viktigt faktor
samhörighet, utan gemenskap och
närheten av människorna runt Matilda, skulle hon inte hamnat i situationen där
hon kunnat ta egna viktiga beslut för sin personliga vinning. För det första så
har vi Mr. Watts påverkan i historien, hans kunskap om världen utanför och hans val att förmedla det till barnen på ön är väldigt viktig i Matildas utveckling. Han ser även behovet att distrahera barnen
från den atmosfär av brutalitet och rädsla som finns utanför byn. Genom boken ”Lysande
Utsikter” som Mr. Watts läster för dem, kan Matilda dra sig bort från ön och
leva som att hon befann sig någon annan stans. Hon får lära sig om kulturer,
människor och om omvärlden, vilket hon kommer att behöva då hon sedan ska ut i
den, efter att allt hon haft nära sig gått förlorat.
'Ett budskap som
Jones förmedlar med boken'
För att klara sig
i livet och komma fram till ett stadium där man kan stå på egna ben, behöver
man som liten någon som kan stötta en och leda en genom svåra tider, eller
snarare genom barndomen. Vi behöver någon som skyddar oss från ont och leder
oss framåt med kunskap.
söndag 26 augusti 2012
Min sommarplåga
Då var vi åter tillbaka bakom skolbänken efter ännu ett sommarlov som bara drog förbi. Allt är ungefär som det var förra året, förutom att vi alla är brunare och vi nu börjat tvåan.
Sommaren var alldeles för kort, men det är den väl varje år!
Denna blogg är en del av en ny superrolig svensk-uppgift, där
vi ska skriva ett inlägg en gång i veckan. Detta första inlägg ska handla om en
bok vi läst i sommar.
Så, vad kan jag säga, jag hann med en, och endast en bok i
sommar, körkorts-boken, min sommarplåga.
Den var långtråkig, mödosam, men ack så lärorik.
Jag hade hellre läst någonting mer tilltalade, men det har vi ju nu hela terminen på oss att göra!
Boken
innehåller den grundläggande "körkortsteorin" som behövs för att man
ska klara det teoretiska provet inför körkortet. Om ungefär en månad ska jag
skriva, så jag tyckte att det var dags att börja läsa på!
Det är absolut inte
den tråkigaste teoretiska bok jag läst, men den ligger inte långt ifrån. Nackdelen
med boken är att jag inte bara är tvungen att läsa den en gång, utan flera. Men
när jag är klar, behöver jag om så jag vill, aldrig läsa den igen.
Det är
kanske inte vad man skulle säga om en vanlig bok, men i detta fall, hoppas jag
att jag slipper se den igen, kanske i alla fall tills nästa generation ska ta
körkort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)